Elliot några minuter efter förlossningen. Detta är nog min favoritbild eftersom han ser ut som vilket nyfött barn som helst, om än lite liten. Bara dagen efter sjunk ansiktet ihop något och han såg inte lika naturlig ut.

2007-08-28 Gravid!

Denna gång fick jag plus-beskedet på SMS medans jag var på jobbet. Visst blev man glad men om man ska jämföra mot första gången var det enorm skillnad. Om förra gången var 12 på en 10-gradig skala var det väl 2 denna gång. Förra gången var det ren glädje och denna gång var det betydligt mer dämpad entusiasm som mest kom från att det var skönt att vi i all fall inte hade problem att överhuvud taget bli med barn. När jag fick beskedet förra gången var jag hemma och åt frukost och efteråt sa jag väl "oj" ett par hundra gånger och det hela kändes otroligt overkligt men framför allt otroligt kul. Nu kändes det mer som "usch, hur ska man klara av de kommande månadernas spänning utan att bli tokig?".

Förra gången började jag direkt fundera och planera för framtiden, barnvagn, barnrum, barnkläder, att vi kommer behöva en bil med kombi och hur dumt det var att vi köpt lägenhet på fjärde våningen utan hiss för att bara nämna några saker. Nu kom inte en enda sån tanke upp utan det var mest "jag vågar tro på det när ungen är ute" samtidigt som jag väl aldrig trodde det skulle kunna gå åt h-e igen. Jag kände direkt att första stora milstolpen skulle bli att passera vecka 24 som vi kom till sist, sen kanske det skulle börja kännas lite lugnare.

Ett kort tag efter beskedet slog det mig att beräknad födsel borde bli ganska nära förra gången. Jag fick rätt snart för mig att det var ruggigt nära, 28/4 mot 1/5 som det var sist. Bara det kändes lite småjobbigt för det innebar att vi skulle vara i samma veckor vid ungefär samma datum och det skulle man skulle hela tiden bli påmind om hur det gick sist.

Även om man inte kunde ta ut något alls i förskott så var det nu bara att gilla läget, hoppas på det bästa och få tiden att gå.

2007-09-28 Inskrivning hos barnmorskan

En månad efter beskedet var vi hos barnmorskan på inskrivning. Förutom rutinmomenten pratade vi lite om hur det kändes denna gång med tanke på hur det gick sist och om vi hade några särskilda funderingar. Så här tidigt i en graviditet kan det ju gå snett för de flesta så just nu kände vi att det inte var något särskilt, det skulle nog komma senare.

2007-11-28 Ultraljud

En månad senare var allt fortfarande bra och vi var på ultraljud. Det såg hur bra ut som helst och det kändes rikigt skönt att få veta. Hon som gjorde ultraljudet frågade oss om vi ville göra någon extrakontroll och träffa en läkare vilket vi ville. Vi fick en tid att träffa en läkare i början av januari. Då skulle vi göra ett till ultraljud och få chans att ställa frågor.

2008-01-04 Ultraljud igen

Första veckan i januari var vi på extrakontrollen och nu började dramatiken. Fram tills nu hade det faktiskt varit lugnare än förra gången men det skulle snart ändras. Ultraljudet såg bra ut vilket såklart kändes skönt.

Sen berättade Johanna för läkaren att hon börjat känna lite sammandragningar och läkaren bestämde sig för att göra en till undersökning. Tydligen hittade hon något som inte såg bra ut eftersom hon fick lov att kalla dit en kollega för konsultation. Det gjorde inte en direkt lugn och de minutrarna när vi väntade på kollegan och man inte kände man förstod om det var något allvarligt på gång eller inte var fruktansvärt jobbiga. Direkt kom rädslan att det skulle skita sig även denna gång. Läkaren kom och tittade men kunde inte ställa någon exakt diagnos heller. Vad man upptäckt var att livmoderhalsen var förkortad vilket kan leda till att barnet föds för tidigt. Enligt läkarna är det dock många graviditeter där man inte upptäcker att livmoderhalsen är förkortad och där barnet föds i normal tid så det behöver inte betyda något. Normalt sett kollar man inte detta, att man gjorde det för oss berodde mycket på hur det gick förra gången. Det är dessutom svårt att avgöra exakt hur påverkad livmoderhalsen är eftersom det är svårt att mäta så i bästa fall hade de bara sett fel.

Oavsett vilket gjorde detta att spänningsnivån i kroppen steg ett par 1000% från en redan hög nivå vilket väl inte var vad man behövde. Läkarna sa att vi inte skulle oroa oss men sjukskrev direkt Johanna i en månad och beordrade vila samt gav oss tid för återbesök en vecka senare för att kolla om det förbättrats. Jag tyckte en månads sjukskrivning när man var så osäkra om det verkligen var något verkade att ta i och undrade om det var något de inte berättade. Varför inte bara sjukskriva till återbesöket och sen omvärdera då?

Det kom också upp väldigt mycket känslor från förra året när Gosse dog. Jag blev påmind hur jag mådde då och genast kom en del ångest upp till ytan.

Med kroppen fylld av oro skjutsade jag hem Johanna för att vila och själv åkte jag till jobbet. Det var inte helt lätt att fokusera på jobbet den dagen kan jag berätta.

2008-01-11 till 2008-01-28 Undersökning och Akademiska sjukhuset Uppsala

En vecka senare var vi så tillbaka på sjukhuset för att kontrollera hur det var med livmoderhalsen. Man var hyfsat nervös och orolig för vad läkaren skulle säga. Läkaren undersökte och tydligen såg det inte bättre ut än sist så det fanns stor risk att barnet skulle födas för tidigt. Vi var nu i vecka 24. Hon satt och funderade en stund och berättade sen att vi skulle få åka till Uppsala för övervakning eftersom att man i Västerås inte har resurser för barn som föds före vecka 27. Även om hon inte med säkerhet kunde säga att barnet verkligen skulle födas för tidigt var det bäst att vi var där ifall något skulle hända före vecka 27. Först förstod jag inte att läkaren menade att vi skulle dit direkt, jag trodde vi först skulle hem över helgen (detta var en fredag) och sen åka dit på måndag eller nåt. Men så var det inte utan vi skulle dit direkt.

Efter att ha fått detta besked kände jag bara att det blev för mycket så jag började gråta. Jag tyckte bara det kändes skitjobbigt med all spänning och oro för hur det skulle gå plus att det var hur mycket som helst på jobbet så det blev mer än jag klarade. Vi hade just "gått live" med ett projekt måndagen samma vecka och det fanns fortfarande jobb kvar med det. Det kom också upp ännu mer känslor från förra gången så det var en riktigt jobbig stund tyckte jag. Detta trots att det ännu egentligen inte hänt något negativt. Läkaren påpekade också att det var stor skillnad mot förra gången eftersom barnet i allra högsta grad levde och mådde väl.

Läkaren sa som sagt att vi skulle till Uppsala direkt. Jag som väl var i något slags chocktillstånd och inte kunde tänka klart fick för mig att jag skulle till jobbet och i alla fall jobba en liten stund plikttrogen som man är. Personalen på sjukhuset beställde då en taxi till Johanna så skulle jag komma senare. På väg till jobbet från sjukhuset stod det klart att jag inte var i skick att jobba så jag åkte bara dit, hämtade min dator och åkte hem för att packa grejer och åkte direkt till Uppsala. Innan jag åkte från sjukhuset hade de rått mig att ta bussen dit om jag inte var i form för att köra bil själv men jag kände att det skulle gå bra. Utrustad med en karta och världens sämsta lokalsinne tog jag mig till Uppsala med bara 1 felkörning! Rätt imponerande för att vara mig, särskilt under omständigheterna.

Framme i Uppsala parkerade jag utanför förlossningen, ringde på och fick komma in i salen där Johanna låg. När jag kom in där höll en barnmorska på att lyssna på barnet i magen och just då jag kom in hördes det tydligt för första gången. "Det väntade på pappa" eller nåt liknande sa barnmorskan då och konstaterade att allt såg bra ut. Sedan hände inte särskilt mycket på några timmar. Jag fick lite att äta medans vi väntade på att få komma upp i en sal på avdelningen vi skulle vara på.



Sal 4 på avdelning 96D, vårt hem i lite mer än två veckor.

Senare samma dag fick vi komma till vår sal på avdelning 96D (Antenatalt centrum) där vi skulle bo ett bra tag. Eftersom läkarna befarade att barnet skulle födas för tidigt var det bra ju längre vi var där utan att något hände. Minst till vecka 27 skulle vi vara där, sen kund man ta hand om oss i Västerås även om det skulle födas för tidigt.

Vad kan man säga om tiden på Akademiska sjukhuset i Uppsala då? En hel del men jag ska försöka och inte bli för långrandig. Framför allt så var det en otrolig upplevelse att vara där och bli omhändertagen på ett så otroligt sätt. Personalen var obeskrivligt bra på alla tänkbara sätt och de gjorde verkligen situationen uthärdlig. Sen måste jag säga att det kändes väldigt konstigt att vara på ett sjukhus så länge utan att vara det minsta sjuk. Särskilt för mig som inte hade några fysiska problem alls. Man är van med att folk ska bli utskrivna snarast möjligt men nu var man där fullt frisk utan något exakt datum man skulle få komma därifrån.

Varje morgon var det undersökning där de lyssnade på barnets hjärtljud. Jag var konstant orolig för att barnet skulle dö i magen och kollade konstant med Johanna om hon känt rörelser den senaste stunden. Därför var det också lugnande när man fått höra hjärtljuden fast varje gång de hade lite svårt att få in dem han man bli orolig om det så bara tog några sekunder extra. Lyssna på hjärtljuden gjorde de senare på dagen också så man kunde sova lugnt. Dessa undersökningar betydde otroligt mycket för att man inte skulle gå och bli tokig av all oro. Under tiden vi var i Uppsala önskade jag ofta att barnet skulle födas för tidigt så den oroliga väntan någon gång skulle vara över. Det kändes på något sätt tryggare att ha barnet övervakat av maskiner än att ligga i magen där ingen egentligen kunde påverka något. Visst hade det säkerligen blivit plågsamt ovisst efteråt om det fötts för tidigt men just då kändes det som det bästa alternativet. Sen blev jag också med tiden så inställd på att det skulle födas för tidigt att det efter ett tag kändes som en besvikelse när inget verkade hända.

I början av vår vistelse på sjukhuset fick Johanna inte röra sig mer än till toaletten så det var verkligen tur vi hade tv på rummet. Utan den hade man nog blivit tokig av tristess. Nu såg vi allt som visades och dessutom repriserna dagen efter. Våra bästa år, Oprah, Unga mödrar och Rachel Ray för att bara nämna några program. Efter någon vecka fick Johanna röra sig till matsalen på avdelningen så vi åt lunch och middag där. I matsalen fick vi kontakt med tjej som hette Nanna som skulle ha sitt andra barn. Det första hade fötts väldigt mycket för tidigt och nu verkade det som det skulle gå på samma sätt även denna gång. Hon var från Sala och vi konstaterade att om allt gick som det skulle skulle vi ligga på sjukhuset i Västerås tillsammans också. Det var skönt att prata med folk som var i ungefär samma situation som en själv. Jag pratade även med folk jag mötte när jag hämtade kvällsfika och frukost och det var intressant att höra vad de varit med om och varför de var här på sjukhuset. Bland annat träffade jag en tjej som tidigare förlorat ett barn i ungefär samma vecka som vi gjorde förra året. Hennes upplevelse var rätt annorlunda från våran. Främst i och med att hon och hennes man alls inte velat se det döda barnet efter förlossningen. För mig kändes det obegripligt men vi är ju alla olika.

Under vistelsen på sjukhuset fick jag lov att åka hem några gånger. Dels för att besiktiga bilen men också för att lämna tvätt/hämta rena kläder och släppa ut kaninerna. Det var alls inga roliga resor kan jag berätta. Inte så mycket för att jag var orolig att något skulle hände utan för all ångest som sköljde över mig när jag satt själv i bilen. Det var mycket tankar om mig och Johanna- vad som varit och hur hemskt det skulle vara om vi fick barn och det sen inte fungerade mellan oss. Jag har alltid haft som mål att om jag får barn ska det vara jag, barnets mamma och barnet och inga skilsmässor. Nu när man var i situationen man var i och började ifrågasätta det mesta var tiden med sig själv i bilen riktigt plågsam eftersom alltför mycket tankar fick chans att dyka upp i huvudet. Väl tillbaka på sjukhuset försvann de mesta tankarna omedelbart. Visst var det fråga om en del oro för att något skulle hända medans jag var borta men det kändes ändå så osannolikt att det inte kändes särskilt jobbigt.


CTG-undersökning.

Veckorna gick utan att något hände så vi började förbereda oss på att åka till sjukhuset i Västerås istället. Johanna tyckte det skulle bli skönt och till viss del jag också. Visst skulle det bli enklare med besök, vi behövde ingen som tog hand om kaninerna och lägenheten och jag kunde börja jobba igen. Men det var just det jag inte ville. Att vara på sjukhuset i Uppsala var skönt för man behövde inte tänka på något särskilt utan att ta hand om sig själv, väl tillbaka i Västerås skulle jag vara tvungen att ta ansvar på jobbet, laga mat och allt sånt man varit glad att slippa. Sen skulle jag bli tvungen att bo hemma ensam eftersom det inte var aktuellt att jag kunde bo på sjukhuset. Att vara hemma själv kändes alls inte bra med tanke på hur bilresorna varit. Dessutom kände man sig så otroligt trygg där vi var i Uppsala. I Västerås visste vi inte alls hur det skulle bli.


Till sist kom så dagen då vi skulle åka till Västerås sjukhus. Inte så mycket att säga om det mer än att det inte kändes helt bra. Johanna skulle få åka ambulans till Västerås och jag skulle ta bilen. Hon skulle bli hämtad runt 13 men det blev försenat så vi kom inte väg förräns strax före 16. Framme i Västerås fick Johanna direkt komma in på sin sal på avdelning 69.

För att sammanfatta vistelsen i Uppsala så upprepar jag vad jag skrev tidigar- en helt otrolig upplevelse! Ok, det var mentalt påfrestande men personalen gjorde ett närmast övermänskligt fenomenalt jobb att göra något positivt av det hela. Wow säger jag bara. Verkligen ingenting man går oberörd ifrån.

2008-01-28 till 2008-01-31 Västerås lasarett

Att komma från Akademiska sjukhuset i Uppsala till Västerås sjukhus var som gå mellan två helt olika världar. I Uppsala var det toppmodernt, lugnt och välorganiserat. I Västerås när vi kom dit var det inte i närheten av lika modernt och väldigt stimmigt. Första kvällen gick mest ut på att de undersökte Johanna lite, vi fick mat och lite senare kvällsfika. Det fanns ingen tv i salen denna gång vilket även det kändes som ett stort nerköp jämfört med i Uppsala. Senare på kvällen åkte jag hem till vår lägenhet och sov där.

När vi åkte från Uppsala trodde de att vi skulle bli kvar på sjukhuset i Västerås åtminstonde någon vecka och om inte läget förändrats under tiden skulle Johanna komma hem. Men redan dagen efter vi kommit dit tyckte läkarna Johanna kunde få åka hem imorgon om hon "ville". Det kändes dock mer som att hon skulle få lov att åka hem vare sig hon ville eller inte. För oss var detta på som en mindre chock och man visste inte vad man skulle tro. Vid det här laget hade det gått ett knappt dygn sen Johanna knappt fick röra på sig och fick lov att åka ambulans istället för i våran bil från Uppsala till Västerås för man inte ville förvärra något. Nu var det helt plötsligt helt ok att åka hem och spendera all tid hemma. Det var ingen av oss beredd på.

Efter bara två nätter på sjukhuset i Västerås fick så Johanna komma hem "på prov" som det hette. Vi skulle dit morgonen efter på en undersökning och visade den inget så skulle hon nog bli utskriven. Undersökningen gjordes och som väntat visade den inget så Johanna var nu utskriven och hon skulle nu vara hemma tills läget förändrade sig men gå på regelbundna kontroller.

Det var tydligt att orsaken till att hon fick åka hem var platsbrist. Dagen hon skulle hem "på prov" fick hon lämna salen tidigare och sätta sig i dagrummet eftersom någon annan skulle ha salen.

2008-02-13 Föräldrautbildning

Väl hemma på riktigt tog det inte så jättelång tid att acceptera att vi inte fick vara kvar på sjukhuset. Det var trots allt rätt skönt att vara bägge hemma. Vi hann med att vara på två återbesök där de konstaterade att läget inte förändrats så allt verkade ok. I och med att läget var stabilt skulle vi gå på föräldrautbildning och så skedde också.

På utbildningen gick vi igenom lite om avslappningsövningar, hur en förlossning går till och vilka bedövningar som finns att få. Det kändes rätt kul att få gå på denna utbildning och träffa andra blivande föräldrar. Så här i efterhand känns det helt surealistiskt att vi inte ens tolv timmar senare skulle vara på sjukhuset och föda ett dött barn.

2008-02-13 till 2008-02-18 Elliot dör

Fram tills nu hade allt trots att gått relativt bra. Det hade inte varit en lugn graviditet men trots att så levde barnet och inget pekade på att något skulle gå snett nu. Oj vad fel man hade.

Efter föräldrautbildningen åkte jag till jobbet och jobbade några timmar. Efter jobbet åkte jag direkt till en fest med jobbet där vi skulle fira att projektet vi hållit på med hela hösten och vintern nu var klart. Festen var riktigt kul och strax efter 22 åkte jag hem lyckligt ovetandes om vad som snart skulle hända.

Hemma så gick jag direkt på toa och när jag kom ut därifrån kom Johanna och sa att det inte kändes riktigt bra i magen. Det gjorde ont och hon hade inte känt barnet röra sig på sig sedan eftermiddagen och direkt kändes det att det inte var något bra. Samtidigt tänkte jag att det kan ju bara inte hända samma sak en gång till. Det går liksom inte. Johanna ringde till förlossningen som sa att hon skulle komma in så de fick kolla vad upp hur läget var. Vi ringde då en taxi eftersom jag druckit på festen. Framme på förlossningen så möttes vi av en barnmorska och fick direkt komma in i ett undersökningsrum.

Det som hände härefter minns jag som om det just hänt. Först försökte en barnmorska lyssna efter hjärtljud och hon höll på både länge och väl i alla tänkbara vinklar. Direkt förstod man att något inte var som det skulle eftersom det tidigare varit väldigt enkelt att höra åtminstonde ljudet från navelsträngen. Jag vågade dock inte fråga förräns de sa något eftersom jag var rädd för vad svaret skulle vara. Barnmorskan hämtade sen en läkare som gjorde ett ultraljud. Medans hon gjorde det så satt hon knäpptyst och nu förstod man det hela var kört. Det är kanske en klyscha men det kändes verkligen som tiden stod stilla medans hon gjorde undersökningen. Till sist så hon att hon inte kunde se några hjärtslag och att barnet var dött. Direkt kom en barnmorska fram och höll om mig för att trösta. Den först minuterna kunde jag inte gråta eller känna något särskilt. Det enda jag fick ur mig var "Ok att det händer 1 gång men 2 gånger, det finns ju inte".

Det absolut jobbigaste som hände direkt efter beskedet var att det kändes skönt att det var över. Nu behövde man inte längre oroa sig för över hur det skulle gå. De nästan sju månader som gått hade faktiskt tärt ganska hårt på psyket och nu när det var över så kändes det skönt helt enkelt. Ytterligare en sak som kom att plåga mig ett bra tag efteråt var att jag tidigare samma dag tänkt att det skulle vara skönt om det hela gick åt skogen. Jag och Johanna hade bråkat en del och jag hade undrat hur det skulle gå när barnet väl var fött. Jag ville verkligen inte skaffa barn och sen separera kort efteråt. Därför önskade jag att det inte skulle bli något barn just då. Jag säger inte att det låter eller är vettigt men så kände jag tidigare på dagen. Och nu i undersökningsrummet kände jag en stark ångest över att ha haft de tankarna tidigare samma sak och nu satt vi där med ett dött barn i Johannas mage.

Jag har inget bra tidsbegrepp direkt efter beskedet men efter ett tag så konstaterade jag och Johanna krasst att vi ju visste vad som skulle ske härefter så det var bara att sätta igång med det. En stor skillnad mot förra gången det hände var att vi denna gång inte skulle behöva åka hem innan förlossningen. Vi fick gå till en egen sal nere på förlossningen där vi skulle vara tills förlossningsarbetet kom igång på allvar.

Det dröjde inte många timmar innan Johanna fick så ont att de fick lov att ta oss till en förlossningssal. Medans Johanna låg på en brits fick jag ligga på golvet i en saccosäck och bidra med det jag kunde vilket inte var mycket. Johanna fick lustgas men det gjorde till slut så ont att de fick lov att sätta in ryggmärgsbedövning. Hur det gick till hade vi fått lära oss på föräldrautbildningen dagen innan. Jag var helt fascinerad att det var en så komplicerad process som det faktiskt var. Med ryggmärgsbedövningen kändes det väl lite bättre för Johanna även om det var långt ifrån över.

Under hela tiden förlossningsarbete pågick satt jag och fasade för när barnet skulle vara ute. Jag visste det var oundvikligt men så länge det var kvar i magen kändes det inte lika definitivt över som när det kommit ut. Jag minns att jag kände samma sak även förra gången det hände.

Stödet vi fick från barnmorskorna under förlossningen var helt fenomenalt. Det går knappt att beskriva i ord får så bra var det. De stöttade inte bara Johanna i sitt onda utan de tog även hand om mig. De håll om mig och kollade hela tiden hur jag mådde. En annan stor sak de gjorde var att det stannade med oss trots att deras skift tog slut så vi skulle slippa få in ett gäng nya människor mitt i allt. 5-stjärnigt omhändertagande helt enkelt.


6:53 den 14:e februari föddes så en pojke som fick namnet Elliot. Han var 41cm lång och vägde 1340g. Han såg fullständigt normal ut till utseendet och det gick verkligen inte att förstå varför han skulle dött där i magen.

När förlossingen var klar fick jag frågan om jag ville klippa navelsträngen vilket jag valde att göra. Egentligen funderade jag inte på om jag ville eller inte utan jag gjorde det bara. Därefter torkade de av Elliot och la upp honom till Johanna. Han såg som sagt helt normal ut precis som Gosse gjorde när han föddes året innan. Vi hade honom hos oss ungefär 40 minuter innan vi sa att det kunde ta ut honom. För nu i alla fall. Det tog sen hand om Johanna vi fick vara kvar i förlossningsalen i väntan på att få komma upp på en avdelning. Eftersom vi inte sovit något under natten försökte vi vila så mycket det gick medans vi väntade vilket var lättare sagt än gjort.

Medans vi var kvar i förlossningssalen fick vi träffa kuratorn. Vi hade innan sagt till att vi inte ville ha samma kurator som förra gången eftersom vi inte alls funkade ihop med henne. De lyssnade på oss och vi fick en som hette Marita. Hon skulle visa sig vara en riktig klippa som hjälpte oss med allt tänkbart. Framåt eftermiddagen började vi tröttna på att ligga där i salen och ville komma upp på avdelningen. Kuratorn hjälpte då till att skynda på det hela.


När vi kommit upp till avdelning 85 där vi skulle ligga fick vi in Elliot till oss en liten stund igen. Han var nu påklädd och låg i en av de vagnar man lägger nyfödda i. Vi försökte också få i oss lite mat och senare på kvällen skulle vi göra att försök att sova. Jag hade under natten spänt käken så hårt att det nu strålade i hela vänstra sidan av ansiktet. Mot det fick jag smärtstillande och så en tablett för att kunna somna.

En stor skillnad mot förra gången med Gosse var att vi nu skulle bli kvar på sjukhuset mycket längre. Den gången åkte vi hem dagen efter men nu sa personalen att vi inte alls skulle stressa med att åka hem utan ligga kvar så längde vi kände vi behövde. Vi blev kvar ytterligare 5 dagar innan vi åkte hem. Jag minns inte exakt vad som hände varje enskild dag under den tiden men några händelser är värda att lyfta fram.

Först har vi förstås Elliot. Vi hade honom hos oss så mycket vi bara orkade med. Vi hade säkert kunnat haft honom inne där mer men på något sätt kändes det som hur mycket vi än hade honom där så skulle det ändå inte vara tillräckligt. Vi ville heller inte ha honom i värmen för mycket eftersom nedbrytningen av kroppen går snabbare då. Medans han var hos oss tog vi kort på honom, höll i honom och rörde vid honom. Innan våra två döda barn hade jag knappt varit i kontakt med döden och man hade definitivt inte trott man skulle stå ut med att hålla i någon som är död. Men när man var där på sjukhuset och hade honom sig kändes det på något konstigt sätt ändå helt naturligt trots att han faktiskt var död. Varje gång de tog in honom reagerade man på samma sätt. Först grät man och efter någon minut kändes det lugnare. Sen kunde det komma och gå lite medans han var kvar. När vi åkte hem var det också skönt och veta att vi skulle få se honom igen efter de gjort obduktionen.

Sen har vi vår otroliga kurator Marita. Hon kom och pratade med oss då och då och hjälpte oss med mycket även efter vi åkt hem. När personalen på avdelningen inte ville ge mig mat utan sa jag skulle handla i kafeterian skällde hon ut dem och därefter fick jag mat varje dag utan problem. Hon tipsade också oss om att kolla om vi hade någon försäkring som täckte sånt vi varit med om vilket vi aldrig ens funderat på själva. Hon hjälpte också till med förberedelser inför minnesstunden och massa annat praktiskt. Sen var hon såklart ett stort stöd att prata med om hur man mådde och de känslor man hade.

Även övrig personal var otroliga. Framför allt de vi träffade kvällen vi kom in och som var med under förlossningen. När vi låg på avdelning 85 kom de in och kollade hur det var med oss och undrade om vi tyckte de kunde gjort något annorlunda men varken jag eller Johanna kunde komma på något. Annette som varit vår läkare även före detta hände och som var med lite förra gången var in och pratade en hel del. Hon lovade att de skulle göra allt de kunde för att hitta orsaken till vad som gått fel. Just då kändes det som det var precis samma sak som förra gången och då hittade de inte orsaken så man var väl inte alltför hoppfull de skulle hitta något. Det kändes ändå skönt och veta att de verkligen ansträngde sig för att hitta en orsak.

Sen får vi inte glömma släkten som kom på besök och hjälpte till kaniner, hästar och allt annat som måste göras i verkligheten utanför våran sal på sjukhuset. Vi fick bland annat dit en tv och klädombyten samt blommor.

Dagarna gick och till slut kände vi det var dags att åka hem. Inte för att man egentligen ville men för att man visste man inte kunde stanna på sjukhuset i alla evighet. Väl hemma kändes det först riktigt ruttet att vara där. Jag hade två korta panikångestattacker de första dagarna men så la det sig och så kändes det som om absolut ingenting hänt. Det kändes som om vi aldrig ens väntat barn och att man skulle kunna gå och jobba när som helst. Så blev det dock inte utan vi var bägge hemma den tid vi blev sjukskrivna. Jag blev sjukskriven i ungefär två veckor från det att vi kom hem och Johanna fyra veckor.

Under tiden vi var hemma var det en hel del runt Elliot som måste ordnas. Det var att besöka en begravningsbyrå och att planera en minnesstund tillsammans med prästen. Vid besöket på begravningsbyrån fick vi en fråga jag aldrig ens funderat på tidigare. De undrade om vi ville starta en familjegrav och att Elliot då skulle vara först att läggas i den. Det kändes riktigt konstigt att sitta och planera en familjegrav när man inte ens är 30 år och dessutom för sitt döda barn. En allmän fråga om omhändertagandet hade vi fått redan på sjukhuset och vi hade hela tiden känt att minneslund var vad vi ville ha. Vi kände att vi inte villa ha grav för det skulle föra med sig förpliktelser att regelbundet besöka den och besökte man den inte skulle man känna dåligt samvete. Att placera honom i minneslunden där dessutom Gosse ligger kändes som det rätta valet. Istället för en gravsten har vi kort framme hemma så de finns med oss hela tiden.

Vad gäller prästen så höll det på att skära sig mellan oss första gången vi träffade honom. Det var medans vi var kvar på sjukhuset då han kom in i vår sal och sa egentligen ingenting. Vi visste knappt vad vi skulle fråga så det kändes mest jobbigt. Nästa gång vi träffade honom efter att vi kommit hem kändes det mycket bättre. Vi pratade och han berättade hur en minnesstund kan gå till.

Övrig tid hemma så var vi en del på stan och handlade bland annat kläder till mig. Vi var också hem en hel del till Johannas storasyster och hennes familj. Det var skönt att inte sitta inne och uggla hela dagarna utan att istället komma ut och träffa folk. Värst under den här perioden och ett tag efteråt var kvällarna och mörkret. Då gjorde sig alla jobbiga tankar påminda och ångesten kom krypande. På dagarna kändes det mycket bättre.

En stor skillnad mellan denna och förra gången var att jag inte alls kände mig lika ledsen denna gång. Nog har jag gråtit en hel del men totalt sett har det ändå varit lättare än förra gång. Det finns säkert en massa förklaringar till varför det är så men en sak jag tror på är krasst sett att man är van. Förra gången visste man ingenting alls om vad som skulle hände eller hur det skulle kännas men det gjorde man denna gång. Van kanske är lite att överdriva men man var åtminstonde förberedd på vad som skulle ske efter att det väl gått snett.

2008-02-26 Vi lägger Elliot i kistan

Efter att Elliot kommit tillbaka från obduktion var det dags för oss att lägga honom i kistan. Vi åkte först ner på stan och köpte kläder till honom han skulle ha på sig i kistan. Det var inte lätt att hitta några så små kläder men vi hittade fina kläder i storlek 40 som vi köpte.

Påklädningen och läggningen av Elliot i kistan skedde i sjukhuskapellet. Man var lite orolig för hur han skulle förändrats efter obduktionen men det visade sig inte vara så farligt. Han såg rent av mindre ihopsjunken ut än före obduktionen. Att ta på honom kläderna kändes rätt jobbigt. Framför allt var man rädd för att man skulle ta i för mycket och skada honom. Det gick dock bra och efteråt var vi kvar i kapellet ett tag tittade lite på honom och rörde vid honom.

Härefter på tur stod minnesstunden vilket verkligen inte var något jag såg fram emot eftersom jag aldrig känt mig bekväm inför andra människor som är ledsna.

2008-03-04 Minnesstund

Så kom då dagen för minnesstunden vilken jag alls inte såg fram emot. Att möta andra människors sorg har aldrig varit min grej. När vi var i kapellet före de andra kände jag bara för att fly därifrån.

Dagarna före minnesstunden hade vi förberett vissa saker. Vi hade valt låtar som skulle spelas och beställt kistdekoration som ni kan se på bilden härunder. Att välja låtar var inte helt lätt. Johanna hittade snabbt två bra, "Sparvöga" med Marie Fredriksson och "Modersvingen" med Carola, men jag lyckades aldrig hitta någon låt som betydde något för mig. Lustigt nog dök en låt upp på radion i bilen på vägen hem från fikat efter minnesstunden som jag direkt kände jag skulle valt. Det var Madonnas "The Power Of Goodbye" som jag alltid gillat. Nu dök den upp för sent för att vara med på minnesstunden men det kanske fanns en mening med att den dök upp radion just denna dag ändå.


Trots att jag ville fly från minnesstunden gick det riktigt bra. Visst var folk ledsna men det var ändå en fin stund och prästen var bra. Efter minnesstunden var över tog vi locket av kistan och som ville fick ta farväl av Elliot där han låg i kistan. Några la dessutom ner lite gosedjur. När alla sen gått ut skruvade jag och Johanna igen kistan och sa farväl och åkte sen hem till Johannas föräldrar för att fika.



Fikat blev trevligt och avslappnat och de supersmarriga smörgåstårtor jag gjort gick åt i ett nafs.

Efter minnesstunden återstod inte mycket än att återgå till vardagen med allt som det innebär. Veckan efter skulle jag börja jobba vilket jag alls inte såg fram emot. Det går otäckt fort att vänja sig vid att vara hemma istället för att jobba. Jag förstår faktiskt varför de vill att man ska återvända till jobbet så snart det går. Det blir verkligen inte lättare ju längre man väntar. Jag kände ändå ingen direkt press på mig att börja jobba, de kunde sjukskriva mig längre om jag ville, men det kändes ändå som det var bättre att ta smällen som det var planerat än att skjuta på det.

Första dagen på jobbet var inte alls kul, framför allt inte första timmarna, men det blev snabbt bättre. Mina kollegor var lika snälla som sist och det kändes ändå bra att vara tillbaka. Det enda som gjorde mig besviken var att några som var väldigt vänliga förra gången nu inte sa ett ord om det som hänt och fram till idag inte ens nämnt det. Jag kan absolut förstå att de inte visste vad de skulle säga så här andra gången men på något sätt känner jag mig ändå lite besviken eftersom de var ett bra stöd förra gången.

Två veckor efter jag började jobba gick Johanna tillbaka och började jobba. Det funkade i sammanhanget bra även för henne och ingen av oss behövde någon ytterligare sjukskrivning.

2008-04-07 Svaret

I början på april ringde vår läkare till Johanna för att berätta att de fått mer svar om varför Elliot dog. Det var inte helt okomplicerat men jag ska försöka återberätta så gott det går.

För att sammanfatta kan man säga att hon var säker på att de hittat en orsak denna gång. Av fostervattenproverna kunde man se att stackaren hade kromosomfel. Det kommer av att något går fel när cellerna börjar dela på sig efter att "simmaren" tagit sig in i ägget. Normalt sett ska barnet få 23 kromosomer från ägget och 23 från "simmaren", dvs från mamman och pappan. I vårt fall hade det inte riktigt fungerat som det skulle så han hade betydligt fler kromosomer.

Eftersom att ingen kan leva med ett sånt fel så tog naturen hand om det hela och stötte bort honom. Därav att han dött av syrebrist som jag berättade att de konstaterat tidigare. Läkaren sa att det är ytterst ovanligt att detta sker så sent som i vårt fall, normalt sett sker det mycket tidigare i graviditeten. Hon sa också att kromosomfelet i sig är ännu mer ovanligt så vi har verkligen inte oddsen på vår sida. Enligt läkaren var dock detta bra nyheter eftersom man nu hade ett svar på vad som gick fel och att det inte berodde på Johannas delade livmoder.

Läkaren hade aldrig hört talas om att något barn fötts levande med ett sånt fel så man kan säga att naturen gjorde det den skulle, man kan dock önska att det skett lite tidigare när det ändå var oundvikligt.

Såna här kromosomfel kan upptäckas tidigt i graviditeten med ett fostervattenprov. Det är dock 1% risk för missfall till följd av ett sånt prov. Med tanke på att vi lyckats drabbas av saker det är någon promilles risk för känns det inte lovande när oddsen är så höga som 1%. Visar ett sånt prov det felet (vilket läkaren sa var osannolikt) så är det enda man kan gör att avbryta graviditeten.

Detta fel hittade man inte första gången så vi vet ännu inte vad det var som gick fel då. Det kan man säga är både bra och dåligt. Bra för att hade det varit samma fel två gånger hade det hela blivit mer komplicerat, då pratar vi om att plocka ut ägg och kontrollera så de är ok och massa sånt. Dåligt för att när man inte vet vad det var då så finns inget sätt att förebygga att inte det händer igen.

På det stora hela är det förstås bra att få reda på vad som gått snett. Det enda jag inte gillar är att nu när man vet felet så vet man att det aldrig fanns en chans att han skulle leva och det känns lite konstigt. Det känns som att det egentligen inte är så mycket att vara ledsen för längre. Naturen gjorde bara vad den skulle eftersom stackarn aldrig skulle klarat sig utanför livmodern. Det är svårt att skriva ner exakt hur det känns men jag gillar inte riktigt de känslorna.

2008-05-06 Gravsättning

Om detta finns inte särskilt mycket att säga. Som jag tidigare skrev hade vi från börjat bestämt oss för kremering och nergrävning på Hovdestalunds minneslund. Vi blev dock rådda att avvakta med att bestämma direkt utan ta tid på oss att tänka över vad vi ville. Någon gång i mitten på april var jag in på begravningsbyrån och hämtade det dokument man skulle fylla i och skicka in. Några veckor senare fick vi ett brev från kyrkogårsförvaltningen att Elliot gravsatts 6:e maj.

När detta skrivs 18/5-2008 har vi ännu inte varit där och tänt något ljus eller lagt dit några blommor men vi ska göra det snarast möjligt.

2008-05-18 Summering

Att få klart denna berättelse tog betydligt längre tid än planerat. Förra gången det hände gjorde jag klart berättelsen nästa direkt efteråt men denna gång blev det annorlunda. Varför? Det kan jag inte svara exakt på. Dels för att det är jobbigt att sitta och tänka på vad man känt och skriva ner det när det för stunden känns helt annorlunda. Men främsta orsaken är nog att viljan inte riktigt funnits där. Det kändes helt annorlunda denna gång. En del tror inte det när man säger det men krasst sett kände man sig van. Man har varit med om i stort sett samma sak tidigare så det kändes inte lika stort denna gång. Visst var det jobbigt, inget snack om saken, men det var inte jobbigt på samma sätt. Man tog sig snabbare ur det värsta än förra gången vilket till viss del i sig kändes jobbigt eftersom i alla fall jag förväntat mig att jag skulle må minst lika dåligt som förra gången.

Nu har i alla fall ett par månader gått och det mesta är som "vanligt" igen. Med "vanligt" menar jag att vi jobbar igen, har inga barn och inga på gång heller. Men personligen lär man aldrig bli som vanligt igen. Visst, till sättet utåt kanske allt är som vanligt men inombords är en helt annan historia. Man är ett par mindre positiva erfarenheter rikare, har fått en del nya värderingar och i vissa lägen blivit något bittrare. Det sätter även sina spår på relationen vare sig man vill det eller inte. Säger man att man går oberörd från en sån här händelse så ljuger man.

På sätt och vis kan jag ibland känna mig stolt över att ha klarat mig igenom två såna här händelser på ett trots allt relativt bra sätt. Jag var tillbaka på jobbet efter en knappt månad och jag var ute på stan bland folk nästan direkt. Man har läst om de som blivit sjukskrivna i månader och inte orkat utanför dörren för att de mådde så dåligt. Jag tror det mycket beror på att vi fått så bra hjälp och stöd från familj och vänner men framför allt att tiden på sjukhuset och omhändertagandet där varit så fantastiskt bra. Det gör mycket att inte behöva komma hem med en negativ upplevelse därifrån. För att visa vår uppskattning mot personalen satte vi in nedanstående insändare i VLT. Tyvärr var det en del strul innan vi fick in den men VLT gjorde rätt för sig och tog in den.


Det kanske låter konstigt men det är också en "häftig" upplevelse att vara med om eftersom det är något som verkligen är äkta till skillnad mot så mycket annat här i livet. Man får faktiskt en del nya värderingar efter en sån här sak. Självklart hade jag hellre haft ett levande barn men nu när jag inte har det kan jag ändå se en del positivt med det som hänt.

Vad som ska hända framöver är för tillfället svårt att svara på. Ska man göra nya försök att skaffa barn snart eller reda ut andra saker innan? Det återstår att se. En sak är dock säker, det går inte en dag utan att man tänker på det som hänt...

Bilder

080111-28 Akademiska sjukhuset i Uppsala

080214 Elliot

080226 Vi lägger Elliot i kistan

080304 Minnesstund för Elliot