En vecka senare var vi så tillbaka på sjukhuset för att kontrollera hur det var med livmoderhalsen. Man var hyfsat nervös och orolig för vad läkaren skulle säga. Läkaren undersökte och tydligen såg det inte bättre ut än sist så det fanns stor risk att barnet skulle födas för tidigt. Vi var nu i vecka 24. Hon satt och funderade en stund och berättade sen att vi skulle få åka till Uppsala för övervakning eftersom att man i Västerås inte har resurser för barn som föds före vecka 27. Även om hon inte med säkerhet kunde säga att barnet verkligen skulle födas för tidigt var det bäst att vi var där ifall något skulle hända före vecka 27. Först förstod jag inte att läkaren menade att vi skulle dit direkt, jag trodde vi först skulle hem över helgen (detta var en fredag) och sen åka dit på måndag eller nåt. Men så var det inte utan vi skulle dit direkt.
Efter att ha fått detta besked kände jag bara att det blev för mycket så jag började gråta. Jag tyckte bara det kändes skitjobbigt med all spänning och oro för hur det skulle gå plus att det var hur mycket som helst på jobbet så det blev mer än jag klarade. Vi hade just "gått live" med ett projekt måndagen samma vecka och det fanns fortfarande jobb kvar med det. Det kom också upp ännu mer känslor från förra gången så det var en riktigt jobbig stund tyckte jag. Detta trots att det ännu egentligen inte hänt något negativt. Läkaren påpekade också att det var stor skillnad mot förra gången eftersom barnet i allra högsta grad levde och mådde väl.
Läkaren sa som sagt att vi skulle till Uppsala direkt. Jag som väl var i något slags chocktillstånd och inte kunde tänka klart fick för mig att jag skulle till jobbet och i alla fall jobba en liten stund plikttrogen som man är. Personalen på sjukhuset beställde då en taxi till Johanna så skulle jag komma senare. På väg till jobbet från sjukhuset stod det klart att jag inte var i skick att jobba så jag åkte bara dit, hämtade min dator och åkte hem för att packa grejer och åkte direkt till Uppsala. Innan jag åkte från sjukhuset hade de rått mig att ta bussen dit om jag inte var i form för att köra bil själv men jag kände att det skulle gå bra. Utrustad med en karta och världens sämsta lokalsinne tog jag mig till Uppsala med bara 1 felkörning! Rätt imponerande för att vara mig, särskilt under omständigheterna.
Framme i Uppsala parkerade jag utanför förlossningen, ringde på och fick komma in i salen där Johanna låg. När jag kom in där höll en barnmorska på att lyssna på barnet i magen och just då jag kom in hördes det tydligt för första gången. "Det väntade på pappa" eller nåt liknande sa barnmorskan då och konstaterade att allt såg bra ut. Sedan hände inte särskilt mycket på några timmar. Jag fick lite att äta medans vi väntade på att få komma upp i en sal på avdelningen vi skulle vara på.
Sal 4 på avdelning 96D, vårt hem i lite mer än två veckor.
Senare samma dag fick vi komma till vår sal på avdelning 96D (Antenatalt centrum) där vi skulle bo ett bra tag. Eftersom läkarna befarade att barnet skulle födas för tidigt var det bra ju längre vi var där utan att något hände. Minst till vecka 27 skulle vi vara där, sen kund man ta hand om oss i Västerås även om det skulle födas för tidigt.
Vad kan man säga om tiden på Akademiska sjukhuset i Uppsala då? En hel del men jag ska försöka och inte bli för långrandig. Framför allt så var det en otrolig upplevelse att vara där och bli omhändertagen på ett så otroligt sätt. Personalen var obeskrivligt bra på alla tänkbara sätt och de gjorde verkligen situationen uthärdlig. Sen måste jag säga att det kändes väldigt konstigt att vara på ett sjukhus så länge utan att vara det minsta sjuk. Särskilt för mig som inte hade några fysiska problem alls. Man är van med att folk ska bli utskrivna snarast möjligt men nu var man där fullt frisk utan något exakt datum man skulle få komma därifrån.
Varje morgon var det undersökning där de lyssnade på barnets hjärtljud. Jag var konstant orolig för att barnet skulle dö i magen och kollade konstant med Johanna om hon känt rörelser den senaste stunden. Därför var det också lugnande när man fått höra hjärtljuden fast varje gång de hade lite svårt att få in dem han man bli orolig om det så bara tog några sekunder extra. Lyssna på hjärtljuden gjorde de senare på dagen också så man kunde sova lugnt. Dessa undersökningar betydde otroligt mycket för att man inte skulle gå och bli tokig av all oro. Under tiden vi var i Uppsala önskade jag ofta att barnet skulle födas för tidigt så den oroliga väntan någon gång skulle vara över. Det kändes på något sätt tryggare att ha barnet övervakat av maskiner än att ligga i magen där ingen egentligen kunde påverka något. Visst hade det säkerligen blivit plågsamt ovisst efteråt om det fötts för tidigt men just då kändes det som det bästa alternativet. Sen blev jag också med tiden så inställd på att det skulle födas för tidigt att det efter ett tag kändes som en besvikelse när inget verkade hända.
I början av vår vistelse på sjukhuset fick Johanna inte röra sig mer än till toaletten så det var verkligen tur vi hade tv på rummet. Utan den hade man nog blivit tokig av tristess. Nu såg vi allt som visades och dessutom repriserna dagen efter. Våra bästa år, Oprah, Unga mödrar och Rachel Ray för att bara nämna några program. Efter någon vecka fick Johanna röra sig till matsalen på avdelningen så vi åt lunch och middag där. I matsalen fick vi kontakt med tjej som hette Nanna som skulle ha sitt andra barn. Det första hade fötts väldigt mycket för tidigt och nu verkade det som det skulle gå på samma sätt även denna gång. Hon var från Sala och vi konstaterade att om allt gick som det skulle skulle vi ligga på sjukhuset i Västerås tillsammans också. Det var skönt att prata med folk som var i ungefär samma situation som en själv. Jag pratade även med folk jag mötte när jag hämtade kvällsfika och frukost och det var intressant att höra vad de varit med om och varför de var här på sjukhuset. Bland annat träffade jag en tjej som tidigare förlorat ett barn i ungefär samma vecka som vi gjorde förra året. Hennes upplevelse var rätt annorlunda från våran. Främst i och med att hon och hennes man alls inte velat se det döda barnet efter förlossningen. För mig kändes det obegripligt men vi är ju alla olika.
Under vistelsen på sjukhuset fick jag lov att åka hem några gånger. Dels för att besiktiga bilen men också för att lämna tvätt/hämta rena kläder och släppa ut kaninerna. Det var alls inga roliga resor kan jag berätta. Inte så mycket för att jag var orolig att något skulle hände utan för all ångest som sköljde över mig när jag satt själv i bilen. Det var mycket tankar om mig och Johanna- vad som varit och hur hemskt det skulle vara om vi fick barn och det sen inte fungerade mellan oss. Jag har alltid haft som mål att om jag får barn ska det vara jag, barnets mamma och barnet och inga skilsmässor. Nu när man var i situationen man var i och började ifrågasätta det mesta var tiden med sig själv i bilen riktigt plågsam eftersom alltför mycket tankar fick chans att dyka upp i huvudet. Väl tillbaka på sjukhuset försvann de mesta tankarna omedelbart. Visst var det fråga om en del oro för att något skulle hända medans jag var borta men det kändes ändå så osannolikt att det inte kändes särskilt jobbigt.
CTG-undersökning.
Veckorna gick utan att något hände så vi började förbereda oss på att åka till sjukhuset i Västerås istället. Johanna tyckte det skulle bli skönt och till viss del jag också. Visst skulle det bli enklare med besök, vi behövde ingen som tog hand om kaninerna och lägenheten och jag kunde börja jobba igen. Men det var just det jag inte ville. Att vara på sjukhuset i Uppsala var skönt för man behövde inte tänka på något särskilt utan att ta hand om sig själv, väl tillbaka i Västerås skulle jag vara tvungen att ta ansvar på jobbet, laga mat och allt sånt man varit glad att slippa. Sen skulle jag bli tvungen att bo hemma ensam eftersom det inte var aktuellt att jag kunde bo på sjukhuset. Att vara hemma själv kändes alls inte bra med tanke på hur bilresorna varit. Dessutom kände man sig så otroligt trygg där vi var i Uppsala. I Västerås visste vi inte alls hur det skulle bli.
Till sist kom så dagen då vi skulle åka till Västerås sjukhus. Inte så mycket att säga om det mer än att det inte kändes helt bra. Johanna skulle få åka ambulans till Västerås och jag skulle ta bilen. Hon skulle bli hämtad runt 13 men det blev försenat så vi kom inte väg förräns strax före 16. Framme i Västerås fick Johanna direkt komma in på sin sal på avdelning 69.
För att sammanfatta vistelsen i Uppsala så upprepar jag vad jag skrev tidigar- en helt otrolig upplevelse! Ok, det var mentalt påfrestande men personalen gjorde ett närmast övermänskligt fenomenalt jobb att göra något positivt av det hela. Wow säger jag bara. Verkligen ingenting man går oberörd ifrån.
