Att komma från Akademiska sjukhuset i Uppsala till Västerås sjukhus var som gå mellan två helt olika världar. I Uppsala var det toppmodernt, lugnt och välorganiserat. I Västerås när vi kom dit var det inte i närheten av lika modernt och väldigt stimmigt. Första kvällen gick mest ut på att de undersökte Johanna lite, vi fick mat och lite senare kvällsfika. Det fanns ingen tv i salen denna gång vilket även det kändes som ett stort nerköp jämfört med i Uppsala. Senare på kvällen åkte jag hem till vår lägenhet och sov där.
När vi åkte från Uppsala trodde de att vi skulle bli kvar på sjukhuset i Västerås åtminstonde någon vecka och om inte läget förändrats under tiden skulle Johanna komma hem. Men redan dagen efter vi kommit dit tyckte läkarna Johanna kunde få åka hem imorgon om hon "ville". Det kändes dock mer som att hon skulle få lov att åka hem vare sig hon ville eller inte. För oss var detta på som en mindre chock och man visste inte vad man skulle tro. Vid det här laget hade det gått ett knappt dygn sen Johanna knappt fick röra på sig och fick lov att åka ambulans istället för i våran bil från Uppsala till Västerås för man inte ville förvärra något. Nu var det helt plötsligt helt ok att åka hem och spendera all tid hemma. Det var ingen av oss beredd på.
Efter bara två nätter på sjukhuset i Västerås fick så Johanna komma hem "på prov" som det hette. Vi skulle dit morgonen efter på en undersökning och visade den inget så skulle hon nog bli utskriven. Undersökningen gjordes och som väntat visade den inget så Johanna var nu utskriven och hon skulle nu vara hemma tills läget förändrade sig men gå på regelbundna kontroller.
Det var tydligt att orsaken till att hon fick åka hem var platsbrist. Dagen hon skulle hem "på prov" fick hon lämna salen tidigare och sätta sig i dagrummet eftersom någon annan skulle ha salen.
