Så kom då dagen för minnesstunden vilken jag alls inte såg fram emot. Att möta andra människors sorg har aldrig varit min grej. När vi var i kapellet före de andra kände jag bara för att fly därifrån.
Dagarna före minnesstunden hade vi förberett vissa saker. Vi hade valt låtar som skulle spelas och beställt kistdekoration som ni kan se på bilden härunder. Att välja låtar var inte helt lätt. Johanna hittade snabbt två bra, "Sparvöga" med Marie Fredriksson och "Modersvingen" med Carola, men jag lyckades aldrig hitta någon låt som betydde något för mig. Lustigt nog dök en låt upp på radion i bilen på vägen hem från fikat efter minnesstunden som jag direkt kände jag skulle valt. Det var Madonnas "The Power Of Goodbye" som jag alltid gillat. Nu dök den upp för sent för att vara med på minnesstunden men det kanske fanns en mening med att den dök upp radion just denna dag ändå.
Trots att jag ville fly från minnesstunden gick det riktigt bra. Visst var folk ledsna men det var ändå en fin stund och prästen var bra. Efter minnesstunden var över tog vi locket av kistan och som ville fick ta farväl av Elliot där han låg i kistan. Några la dessutom ner lite gosedjur. När alla sen gått ut skruvade jag och Johanna igen kistan och sa farväl och åkte sen hem till Johannas föräldrar för att fika.
Fikat blev trevligt och avslappnat och de supersmarriga smörgåstårtor jag gjort gick åt i ett nafs.
Efter minnesstunden återstod inte mycket än att återgå till vardagen med allt som det innebär. Veckan efter skulle jag börja jobba vilket jag alls inte såg fram emot. Det går otäckt fort att vänja sig vid att vara hemma istället för att jobba. Jag förstår faktiskt varför de vill att man ska återvända till jobbet så snart det går. Det blir verkligen inte lättare ju längre man väntar. Jag kände ändå ingen direkt press på mig att börja jobba, de kunde sjukskriva mig längre om jag ville, men det kändes ändå som det var bättre att ta smällen som det var planerat än att skjuta på det.
Första dagen på jobbet var inte alls kul, framför allt inte första timmarna, men det blev snabbt bättre. Mina kollegor var lika snälla som sist och det kändes ändå bra att vara tillbaka. Det enda som gjorde mig besviken var att några som var väldigt vänliga förra gången nu inte sa ett ord om det som hänt och fram till idag inte ens nämnt det. Jag kan absolut förstå att de inte visste vad de skulle säga så här andra gången men på något sätt känner jag mig ändå lite besviken eftersom de var ett bra stöd förra gången.
Två veckor efter jag började jobba gick Johanna tillbaka och började jobba. Det funkade i sammanhanget bra även för henne och ingen av oss behövde någon ytterligare sjukskrivning.
