Fram tills nu hade allt trots att gått relativt bra. Det hade inte varit en lugn graviditet men trots att så levde barnet och inget pekade på att något skulle gå snett nu. Oj vad fel man hade.
Efter föräldrautbildningen åkte jag till jobbet och jobbade några timmar. Efter jobbet åkte jag direkt till en fest med jobbet där vi skulle fira att projektet vi hållit på med hela hösten och vintern nu var klart. Festen var riktigt kul och strax efter 22 åkte jag hem lyckligt ovetandes om vad som snart skulle hända.
Hemma så gick jag direkt på toa och när jag kom ut därifrån kom Johanna och sa att det inte kändes riktigt bra i magen. Det gjorde ont och hon hade inte känt barnet röra sig på sig sedan eftermiddagen och direkt kändes det att det inte var något bra. Samtidigt tänkte jag att det kan ju bara inte hända samma sak en gång till. Det går liksom inte. Johanna ringde till förlossningen som sa att hon skulle komma in så de fick kolla vad upp hur läget var. Vi ringde då en taxi eftersom jag druckit på festen. Framme på förlossningen så möttes vi av en barnmorska och fick direkt komma in i ett undersökningsrum.
Det som hände härefter minns jag som om det just hänt. Först försökte en barnmorska lyssna efter hjärtljud och hon höll på både länge och väl i alla tänkbara vinklar. Direkt förstod man att något inte var som det skulle eftersom det tidigare varit väldigt enkelt att höra åtminstonde ljudet från navelsträngen. Jag vågade dock inte fråga förräns de sa något eftersom jag var rädd för vad svaret skulle vara. Barnmorskan hämtade sen en läkare som gjorde ett ultraljud. Medans hon gjorde det så satt hon knäpptyst och nu förstod man det hela var kört. Det är kanske en klyscha men det kändes verkligen som tiden stod stilla medans hon gjorde undersökningen. Till sist så hon att hon inte kunde se några hjärtslag och att barnet var dött. Direkt kom en barnmorska fram och höll om mig för att trösta. Den först minuterna kunde jag inte gråta eller känna något särskilt. Det enda jag fick ur mig var "Ok att det händer 1 gång men 2 gånger, det finns ju inte".
Det absolut jobbigaste som hände direkt efter beskedet var att det kändes skönt att det var över. Nu behövde man inte längre oroa sig för över hur det skulle gå. De nästan sju månader som gått hade faktiskt tärt ganska hårt på psyket och nu när det var över så kändes det skönt helt enkelt. Ytterligare en sak som kom att plåga mig ett bra tag efteråt var att jag tidigare samma dag tänkt att det skulle vara skönt om det hela gick åt skogen. Jag och Johanna hade bråkat en del och jag hade undrat hur det skulle gå när barnet väl var fött. Jag ville verkligen inte skaffa barn och sen separera kort efteråt. Därför önskade jag att det inte skulle bli något barn just då. Jag säger inte att det låter eller är vettigt men så kände jag tidigare på dagen. Och nu i undersökningsrummet kände jag en stark ångest över att ha haft de tankarna tidigare samma sak och nu satt vi där med ett dött barn i Johannas mage.
Jag har inget bra tidsbegrepp direkt efter beskedet men efter ett tag så konstaterade jag och Johanna krasst att vi ju visste vad som skulle ske härefter så det var bara att sätta igång med det. En stor skillnad mot förra gången det hände var att vi denna gång inte skulle behöva åka hem innan förlossningen. Vi fick gå till en egen sal nere på förlossningen där vi skulle vara tills förlossningsarbetet kom igång på allvar.
Det dröjde inte många timmar innan Johanna fick så ont att de fick lov att ta oss till en förlossningssal. Medans Johanna låg på en brits fick jag ligga på golvet i en saccosäck och bidra med det jag kunde vilket inte var mycket. Johanna fick lustgas men det gjorde till slut så ont att de fick lov att sätta in ryggmärgsbedövning. Hur det gick till hade vi fått lära oss på föräldrautbildningen dagen innan. Jag var helt fascinerad att det var en så komplicerad process som det faktiskt var. Med ryggmärgsbedövningen kändes det väl lite bättre för Johanna även om det var långt ifrån över.
Under hela tiden förlossningsarbete pågick satt jag och fasade för när barnet skulle vara ute. Jag visste det var oundvikligt men så länge det var kvar i magen kändes det inte lika definitivt över som när det kommit ut. Jag minns att jag kände samma sak även förra gången det hände.
Stödet vi fick från barnmorskorna under förlossningen var helt fenomenalt. Det går knappt att beskriva i ord får så bra var det. De stöttade inte bara Johanna i sitt onda utan de tog även hand om mig. De håll om mig och kollade hela tiden hur jag mådde. En annan stor sak de gjorde var att det stannade med oss trots att deras skift tog slut så vi skulle slippa få in ett gäng nya människor mitt i allt. 5-stjärnigt omhändertagande helt enkelt.
6:53 den 14:e februari föddes så en pojke som fick namnet Elliot. Han var 41cm lång och vägde 1340g. Han såg fullständigt normal ut till utseendet och det gick verkligen inte att förstå varför han skulle dött där i magen.
När förlossingen var klar fick jag frågan om jag ville klippa navelsträngen vilket jag valde att göra. Egentligen funderade jag inte på om jag ville eller inte utan jag gjorde det bara. Därefter torkade de av Elliot och la upp honom till Johanna. Han såg som sagt helt normal ut precis som Gosse gjorde när han föddes året innan. Vi hade honom hos oss ungefär 40 minuter innan vi sa att det kunde ta ut honom. För nu i alla fall. Det tog sen hand om Johanna vi fick vara kvar i förlossningsalen i väntan på att få komma upp på en avdelning. Eftersom vi inte sovit något under natten försökte vi vila så mycket det gick medans vi väntade vilket var lättare sagt än gjort.
Medans vi var kvar i förlossningssalen fick vi träffa kuratorn. Vi hade innan sagt till att vi inte ville ha samma kurator som förra gången eftersom vi inte alls funkade ihop med henne. De lyssnade på oss och vi fick en som hette Marita. Hon skulle visa sig vara en riktig klippa som hjälpte oss med allt tänkbart. Framåt eftermiddagen började vi tröttna på att ligga där i salen och ville komma upp på avdelningen. Kuratorn hjälpte då till att skynda på det hela.
När vi kommit upp till avdelning 85 där vi skulle ligga fick vi in Elliot till oss en liten stund igen. Han var nu påklädd och låg i en av de vagnar man lägger nyfödda i. Vi försökte också få i oss lite mat och senare på kvällen skulle vi göra att försök att sova. Jag hade under natten spänt käken så hårt att det nu strålade i hela vänstra sidan av ansiktet. Mot det fick jag smärtstillande och så en tablett för att kunna somna.
En stor skillnad mot förra gången med Gosse var att vi nu skulle bli kvar på sjukhuset mycket längre. Den gången åkte vi hem dagen efter men nu sa personalen att vi inte alls skulle stressa med att åka hem utan ligga kvar så längde vi kände vi behövde. Vi blev kvar ytterligare 5 dagar innan vi åkte hem. Jag minns inte exakt vad som hände varje enskild dag under den tiden men några händelser är värda att lyfta fram.
Först har vi förstås Elliot. Vi hade honom hos oss så mycket vi bara orkade med. Vi hade säkert kunnat haft honom inne där mer men på något sätt kändes det som hur mycket vi än hade honom där så skulle det ändå inte vara tillräckligt. Vi ville heller inte ha honom i värmen för mycket eftersom nedbrytningen av kroppen går snabbare då. Medans han var hos oss tog vi kort på honom, höll i honom och rörde vid honom. Innan våra två döda barn hade jag knappt varit i kontakt med döden och man hade definitivt inte trott man skulle stå ut med att hålla i någon som är död. Men när man var där på sjukhuset och hade honom sig kändes det på något konstigt sätt ändå helt naturligt trots att han faktiskt var död. Varje gång de tog in honom reagerade man på samma sätt. Först grät man och efter någon minut kändes det lugnare. Sen kunde det komma och gå lite medans han var kvar. När vi åkte hem var det också skönt och veta att vi skulle få se honom igen efter de gjort obduktionen.
Sen har vi vår otroliga kurator Marita. Hon kom och pratade med oss då och då och hjälpte oss med mycket även efter vi åkt hem. När personalen på avdelningen inte ville ge mig mat utan sa jag skulle handla i kafeterian skällde hon ut dem och därefter fick jag mat varje dag utan problem. Hon tipsade också oss om att kolla om vi hade någon försäkring som täckte sånt vi varit med om vilket vi aldrig ens funderat på själva. Hon hjälpte också till med förberedelser inför minnesstunden och massa annat praktiskt. Sen var hon såklart ett stort stöd att prata med om hur man mådde och de känslor man hade.
Även övrig personal var otroliga. Framför allt de vi träffade kvällen vi kom in och som var med under förlossningen. När vi låg på avdelning 85 kom de in och kollade hur det var med oss och undrade om vi tyckte de kunde gjort något annorlunda men varken jag eller Johanna kunde komma på något. Annette som varit vår läkare även före detta hände och som var med lite förra gången var in och pratade en hel del. Hon lovade att de skulle göra allt de kunde för att hitta orsaken till vad som gått fel. Just då kändes det som det var precis samma sak som förra gången och då hittade de inte orsaken så man var väl inte alltför hoppfull de skulle hitta något. Det kändes ändå skönt och veta att de verkligen ansträngde sig för att hitta en orsak.
Sen får vi inte glömma släkten som kom på besök och hjälpte till kaniner, hästar och allt annat som måste göras i verkligheten utanför våran sal på sjukhuset. Vi fick bland annat dit en tv och klädombyten samt blommor.
Dagarna gick och till slut kände vi det var dags att åka hem. Inte för att man egentligen ville men för att man visste man inte kunde stanna på sjukhuset i alla evighet. Väl hemma kändes det först riktigt ruttet att vara där. Jag hade två korta panikångestattacker de första dagarna men så la det sig och så kändes det som om absolut ingenting hänt. Det kändes som om vi aldrig ens väntat barn och att man skulle kunna gå och jobba när som helst. Så blev det dock inte utan vi var bägge hemma den tid vi blev sjukskrivna. Jag blev sjukskriven i ungefär två veckor från det att vi kom hem och Johanna fyra veckor.
Under tiden vi var hemma var det en hel del runt Elliot som måste ordnas. Det var att besöka en begravningsbyrå och att planera en minnesstund tillsammans med prästen. Vid besöket på begravningsbyrån fick vi en fråga jag aldrig ens funderat på tidigare. De undrade om vi ville starta en familjegrav och att Elliot då skulle vara först att läggas i den. Det kändes riktigt konstigt att sitta och planera en familjegrav när man inte ens är 30 år och dessutom för sitt döda barn. En allmän fråga om omhändertagandet hade vi fått redan på sjukhuset och vi hade hela tiden känt att minneslund var vad vi ville ha. Vi kände att vi inte villa ha grav för det skulle föra med sig förpliktelser att regelbundet besöka den och besökte man den inte skulle man känna dåligt samvete. Att placera honom i minneslunden där dessutom Gosse ligger kändes som det rätta valet. Istället för en gravsten har vi kort framme hemma så de finns med oss hela tiden.
Vad gäller prästen så höll det på att skära sig mellan oss första gången vi träffade honom. Det var medans vi var kvar på sjukhuset då han kom in i vår sal och sa egentligen ingenting. Vi visste knappt vad vi skulle fråga så det kändes mest jobbigt. Nästa gång vi träffade honom efter att vi kommit hem kändes det mycket bättre. Vi pratade och han berättade hur en minnesstund kan gå till.
Övrig tid hemma så var vi en del på stan och handlade bland annat kläder till mig. Vi var också hem en hel del till Johannas storasyster och hennes familj. Det var skönt att inte sitta inne och uggla hela dagarna utan att istället komma ut och träffa folk. Värst under den här perioden och ett tag efteråt var kvällarna och mörkret. Då gjorde sig alla jobbiga tankar påminda och ångesten kom krypande. På dagarna kändes det mycket bättre.
En stor skillnad mellan denna och förra gången var att jag inte alls kände mig lika ledsen denna gång. Nog har jag gråtit en hel del men totalt sett har det ändå varit lättare än förra gång. Det finns säkert en massa förklaringar till varför det är så men en sak jag tror på är krasst sett att man är van. Förra gången visste man ingenting alls om vad som skulle hände eller hur det skulle kännas men det gjorde man denna gång. Van kanske är lite att överdriva men man var åtminstonde förberedd på vad som skulle ske efter att det väl gått snett.
