Denna gång fick jag plus-beskedet på SMS medans jag var på jobbet. Visst blev man glad men om man ska jämföra mot första gången var det enorm skillnad. Om förra gången var 12 på en 10-gradig skala var det väl 2 denna gång. Förra gången var det ren glädje och denna gång var det betydligt mer dämpad entusiasm som mest kom från att det var skönt att vi i all fall inte hade problem att överhuvud taget bli med barn. När jag fick beskedet förra gången var jag hemma och åt frukost och efteråt sa jag väl "oj" ett par hundra gånger och det hela kändes otroligt overkligt men framför allt otroligt kul. Nu kändes det mer som "usch, hur ska man klara av de kommande månadernas spänning utan att bli tokig?".
Förra gången började jag direkt fundera och planera för framtiden, barnvagn, barnrum, barnkläder, att vi kommer behöva en bil med kombi och hur dumt det var att vi köpt lägenhet på fjärde våningen utan hiss för att bara nämna några saker. Nu kom inte en enda sån tanke upp utan det var mest "jag vågar tro på det när ungen är ute" samtidigt som jag väl aldrig trodde det skulle kunna gå åt h-e igen. Jag kände direkt att första stora milstolpen skulle bli att passera vecka 24 som vi kom till sist, sen kanske det skulle börja kännas lite lugnare.
Ett kort tag efter beskedet slog det mig att beräknad födsel borde bli ganska nära förra gången. Jag fick rätt snart för mig att det var ruggigt nära, 28/4 mot 1/5 som det var sist. Bara det kändes lite småjobbigt för det innebar att vi skulle vara i samma veckor vid ungefär samma datum och det skulle man skulle hela tiden bli påmind om hur det gick sist.
Även om man inte kunde ta ut något alls i förskott så var det nu bara att gilla läget, hoppas på det bästa och få tiden att gå.
