Nu har i alla fall ett par månader gått och det mesta är som "vanligt" igen. Med "vanligt" menar jag att vi jobbar igen, har inga barn och inga på gång heller. Men personligen lär man aldrig bli som vanligt igen. Visst, till sättet utåt kanske allt är som vanligt men inombords är en helt annan historia. Man är ett par mindre positiva erfarenheter rikare, har fått en del nya värderingar och i vissa lägen blivit något bittrare. Det sätter även sina spår på relationen vare sig man vill det eller inte. Säger man att man går oberörd från en sån här händelse så ljuger man.
På sätt och vis kan jag ibland känna mig stolt över att ha klarat mig igenom två såna här händelser på ett trots allt relativt bra sätt. Jag var tillbaka på jobbet efter en knappt månad och jag var ute på stan bland folk nästan direkt. Man har läst om de som blivit sjukskrivna i månader och inte orkat utanför dörren för att de mådde så dåligt. Jag tror det mycket beror på att vi fått så bra hjälp och stöd från familj och vänner men framför allt att tiden på sjukhuset och omhändertagandet där varit så fantastiskt bra. Det gör mycket att inte behöva komma hem med en negativ upplevelse därifrån. För att visa vår uppskattning mot personalen satte vi in nedanstående insändare i VLT. Tyvärr var det en del strul innan vi fick in den men VLT gjorde rätt för sig och tog in den.
Det kanske låter konstigt men det är också en "häftig" upplevelse att vara med om eftersom det är något som verkligen är äkta till skillnad mot så mycket annat här i livet. Man får faktiskt en del nya värderingar efter en sån här sak. Självklart hade jag hellre haft ett levande barn men nu när jag inte har det kan jag ändå se en del positivt med det som hänt.
Vad som ska hända framöver är för tillfället svårt att svara på. Ska man göra nya försök att skaffa barn snart eller reda ut andra saker innan? Det återstår att se. En sak är dock säker, det går inte en dag utan att man tänker på det som hänt...
